Men vad nu? I eftermiddag fick jag världens kramp i vänster äggstock och det släpper inte riktigt - utan ändrar endast intensitet! Mår lite illa också, vad kan det vara? En cysta som är på väg att spricka eller ägglossning? Nån som varit med om nåt liknande? Man blir ju lite orolig :( ont det gör ont det gör ont... Nu blir det varmvatten flaska & panodil i soffan en stund innan det är dax att åka tillbaka till jobbet!

Jag har tre syskon, en äldre bror och två yngre systrar. Brorsan & hans sambo fick barn tidigt och är färdiga med den biten sen många år enligt dem själva.

Min yngsta syster T, som är 23 år, fick sitt första barn i oktober. Han är verkligen världens gladaste bebis, han bara skrattar när han ser mig. Busunge! :)

Min andra syster J är 26 år och de funderar väl på barn snart de med. Vilket är härligt så klart. Men det som stör mig är när mamma eller farmor eller mormor säger saker som nu är det väl din tur att skaffa barn till J, eller den kan vi spara till J skaffar barn. Men jag då? Jag är ju äldst borde då inte jag stå på tur? Blir lite ledsen, mamma vet ju men inte mormor eller farmor. Så igår sa jag till mamma, men jag då? När jag får barn då? Då rättade hon sig och sa ja klart att du oxå får använda den.

Jag önskar lite att jag oxå blir behandlad som vanligt, visst vissa saker kan väl vara känsliga men att helt avskriva mig när det gäller barn är nog värre!

Alla har någon typ av plan i livet, mina planer har ändrats genom åren och fått modifierats flera ggr. När jag träffade maken så kändes det äntligen som mitt liv kommit på banan igen. Tyvärr har vår bana inte varit så rak som man önskat men vems har det, nu har vi kommit i ordning lite med att båda har jobb osv. Nu trodde vi att det skulle vara vår tur att nåt skulle klaffa & då blev det double fail! Totalt fel, jag hade visserligen tänkt att det kanske inte blir lätt att bli gravid då jag ätit P-piller i 15 år. Men att vi båda skulle ha problem som orsakar barnlöshet hade jag aldrig gissat. Tyvärr gör hela situationen att jag tvivlar ibland, på precis allt. Vad hade varit annorlunda om jag hade gjort si iställer för så eller om det hade blivit så istället vart hade jag varit idag då?

Jag har ett bra liv och ångrar väldigt väldigt få saker som jag gjort. Men de har gjort mig till den jag är idag. Ändå kan jag ibland inte låta bli att tänka, vad hade hänt om den där killen som kom undan? Hade jag fått bli mamma då? Är det kanske en naturlig instinkt som gör att man överväger sina andra alternativ? Jag skäms för att jag tänker så, ingen vet, absolut ingen! Känner mig otroligt hemsk för jag älskar ju min man väldigt mkt och han kan ju inte rå för sitt problem. Varför är jag så dum i huvudet o tänker så här? Kan det vara för att jag aldrig fick chansen att se vad det kunnat bli med den där killen, hjärnspöken! Försvinn, försvinn, försvinn!!