Kramperna har gått över, kanske var det ett försök till ägglossning? Iaf så är fortfarande acnen jobbig. Sen så såg jag just i spegeln att hårväxten i ansiktet förvärrats. Visst det är inga mörka hårstrån och de är inte grova heller men de finns där och jag ser dem... Det stör mig och jag känner mig väldigt okvinnlig, så här måste skäggiga damen kännt sig! :(

Har haft kramper i ena äggstocken hela kvällen, uppmärksammade just i spegeln att acnen förvärrats... Mens på ingång kanske? 28:e dagen i cykeln, men brukar ju ha glesare och väldigt oregelbundet. Kan det betyda att jag haft ägglossning kanske?

Funderar på att försöka sluta fundera på barn ett tag, att sätta all fokus på viktnedgång istället. Blir det så blir det. Känns sunt även om det förmodligen är i princip omöjligt. Hmm.

Försöker vara positiv och tänka att det kommer att gå så småningom. Har iaf hittat det rätta tänket gällande mat & motion, det har jag delvis min bästa vän att tacka för! Vi hade en insats på wordfeud att den som förlorade skulle vara tvungen att ut och gå 8 km per dag i 7 dagar i sträck. Jag förlorade och idag är 5:e dagen och jag känner mig redan lättare och smidigare i kroppen! :) När jag motionerar så går det även lättare att äta rätt, så känner att jag fått en mkt god start. Sen har jag ju hela tiden i bakhuvudet att jag måste gå ner i vikt för att få ivf. Så ja jag har inget val men det känns ändå okej, jag mår ju inte bra av att vara så stor.

Dock går känslorna i berg- och dalbana, ena stunden är man stark och hård medans man i nästa är helt förkrossad. Jag vet inte vad vi har gjort för att förtjäna den här situationen, livet kan vara så orättvist ibland. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva uppleva ofrivillig barnlöshet. Tyvärr är det inte så! Kan hålla mig stark så länge ingen ställer den direkta frågan: "när ska ni skaffa barn?" Bröt ihop totalt när min moster frågade, kunde inte hålla tårarna inne. Jag är moster till världens mysigaste bäbis, att höra honom skratta är det finaste som finns <3 det är klart att jag oxå vill uppleva det, att få ett litet knyte som kallar en mamma. Så när man då får en sån direkt fråga så är det inte lätt att vara stark. Måste jobba på det, för jag vill inte att alla ska veta - iaf inte nu... Kanske längre fram i processen, men idag orkar jag inte med att alla ska veta.

Känner att jag måste hålla skenet uppe för omvärlden och min make. Jag vet hur dålig kvinna jag känner mig då jag inte har nån ägglossning, hur känner sig då han? Min älskade är inte så bra på att prata om känslor och håller det mesta inom sig. Jag har försökt få honom att prata om sina känslor men han vill inte, jag tror inte att det blir bättre av att jag tvingar honom. Försöker istället visa min kärlek tydligare, mitt sätt att förklara att det här inte ändrar min kärlek till honom. Jag har själv kännt mig som en väldigt dålig kvinna och vill inte att han ska känna så.

Bröt ihop idag hos mamma & pappa. Mamma frågade igen hur det hade gått, jag sa att det inte var rätt tillfälle. Men hon instisterade, så jag bröt ihop och berättade. Älskade lilla mamma sa bara att annars får ni väl adoptera. Min mamma kan låta hård och det är hon oxå men hon menar väl och hon försökte nog lätta upp stämningen lite. Efter att jag pratade med henne så har jag knappt kunnat sluta gråta. Ringde upp minsta syrran och berättade, grät så mkt att jag knappt fick luft.

Vill inte gråta hemma för jag vill inte att han ska känna sig ännu mer nertryckt. Tur att man har bil! Så for nån nämner barn eller graviditet så hajar jag till för smärtan går rakt in i hjärtat, man blir påminnd om att man själv kanske aldrig kommer att få ett litet knyte som kallar en för mamma. Nu ska jag snyfta färdigt innan jag kör hem!

Alla har sina bekymmer, en del är stora, en del är små sen finns det de som har dem med socker på...
Men jag är ganska säker att mina har salt på för det svider i hjärtat!

Ja, vad ska man skriva. Känner mig otroligt tom efter eftermiddagens möte... Fick våra provsvarer i eftermiddag och mina var som väntat. Jag har PCOS och måste gå ner under BMI 35 för att få hormonbehandlingen. Det känns inte omöjligt och som läkaren sa så finns det nog inget som motiverar en att gå ner i vikt som det här, det är ju helt sant.

Så kom vi till makens provsvar, det är här som jag blev chockad. Han har dåligt med sperma och den han har simmar bara till 20%. Var precis som om någon drog under mattan under mina fötter, under våra fötter. Vad menar karln? Det är ju mig det ska vara fel på?!? Inte min fantastiska make! Han sa att det kan vara nåt fel på provet så ville att maken lämnar in ett nytt prov om ca 10 veckor. Kanske har han en infektion i kroppen som orsakar det hela. Blir penicillin i 3 veckor samt att han ska ta vitaminer varje dag nu. Ska hålla tummar och tår för att det blivit nåt fel!

Om det visar sig att han verkligen har dålig spermiekvalite så är det ingen mening med hormonbehandligen utan då blir det IVF som gäller. Kruxet är då måste jag ha en BMI under 30 för att få de två gratisbehandlingarna som staten betalar. Den privata kliniken hjälper en under BMI 35 men då får man betala själv.

Idag har jag en chockerande BMI 41. Ni som nu tänker "jävla fetto det är bara att sluta äta" kan sluta läsa nu. Jag undanber mig alla era kommentarer.

För det är inte riktigt så enkelt, jag har kämpat med vikten hela mitt liv. Nu vet jag varför - jag har PCOS. Men jag kan inte skylla allt på det, men det är klart en bidragande orsak. Jag känner min kropp väldigt väl vid det här laget och jag vet att jag faktiskt går upp i vikt av att hoppa över måltider osv. Men jag måste skärpa mig en gång för alla och planera min mat bättre och motionera mera. Jag har nu ikväll gått 8 km och jag ska försöka fortsätta med det. Jag lovar mig själv att ta hand om mig själv bättre från och med nu!

Jag har ju läst mkt om PCOS det sista halvåret och många symtom stämmer in på mig främst oönskad hårväxt lite här & var, svår acne (som tur har jag de mesta i hårbotten så att det syns inte jätte mkt), väldigt lätt att gå upp i vikt och jag har symtom som stämmer in på insulin resistens.

Eftersom jag inte har fått min hundra procentiga diagnos så funderar jag mkt och har mkt frågor. Jag vet att mitt största problem är min vikt, jag måste gå ner i vikt. Har lagt om kosten & börjat med promenader igen men frågan är om jag inte behöver hjälp. Undra om man kan få det? Vart man vänder sig? För gynekologen struntar väl i det där så då får msn nog vända sig någon annanstans kanske? Nån som har några erfarenheter?