Känner att jag måste hålla skenet uppe för omvärlden och min make. Jag vet hur dålig kvinna jag känner mig då jag inte har nån ägglossning, hur känner sig då han? Min älskade är inte så bra på att prata om känslor och håller det mesta inom sig. Jag har försökt få honom att prata om sina känslor men han vill inte, jag tror inte att det blir bättre av att jag tvingar honom. Försöker istället visa min kärlek tydligare, mitt sätt att förklara att det här inte ändrar min kärlek till honom. Jag har själv kännt mig som en väldigt dålig kvinna och vill inte att han ska känna så.

Bröt ihop idag hos mamma & pappa. Mamma frågade igen hur det hade gått, jag sa att det inte var rätt tillfälle. Men hon instisterade, så jag bröt ihop och berättade. Älskade lilla mamma sa bara att annars får ni väl adoptera. Min mamma kan låta hård och det är hon oxå men hon menar väl och hon försökte nog lätta upp stämningen lite. Efter att jag pratade med henne så har jag knappt kunnat sluta gråta. Ringde upp minsta syrran och berättade, grät så mkt att jag knappt fick luft.

Vill inte gråta hemma för jag vill inte att han ska känna sig ännu mer nertryckt. Tur att man har bil! Så for nån nämner barn eller graviditet så hajar jag till för smärtan går rakt in i hjärtat, man blir påminnd om att man själv kanske aldrig kommer att få ett litet knyte som kallar en för mamma. Nu ska jag snyfta färdigt innan jag kör hem!

Alla har sina bekymmer, en del är stora, en del är små sen finns det de som har dem med socker på...
Men jag är ganska säker att mina har salt på för det svider i hjärtat!

Ja, vad ska man skriva. Känner mig otroligt tom efter eftermiddagens möte... Fick våra provsvarer i eftermiddag och mina var som väntat. Jag har PCOS och måste gå ner under BMI 35 för att få hormonbehandlingen. Det känns inte omöjligt och som läkaren sa så finns det nog inget som motiverar en att gå ner i vikt som det här, det är ju helt sant.

Så kom vi till makens provsvar, det är här som jag blev chockad. Han har dåligt med sperma och den han har simmar bara till 20%. Var precis som om någon drog under mattan under mina fötter, under våra fötter. Vad menar karln? Det är ju mig det ska vara fel på?!? Inte min fantastiska make! Han sa att det kan vara nåt fel på provet så ville att maken lämnar in ett nytt prov om ca 10 veckor. Kanske har han en infektion i kroppen som orsakar det hela. Blir penicillin i 3 veckor samt att han ska ta vitaminer varje dag nu. Ska hålla tummar och tår för att det blivit nåt fel!

Om det visar sig att han verkligen har dålig spermiekvalite så är det ingen mening med hormonbehandligen utan då blir det IVF som gäller. Kruxet är då måste jag ha en BMI under 30 för att få de två gratisbehandlingarna som staten betalar. Den privata kliniken hjälper en under BMI 35 men då får man betala själv.

Idag har jag en chockerande BMI 41. Ni som nu tänker "jävla fetto det är bara att sluta äta" kan sluta läsa nu. Jag undanber mig alla era kommentarer.

För det är inte riktigt så enkelt, jag har kämpat med vikten hela mitt liv. Nu vet jag varför - jag har PCOS. Men jag kan inte skylla allt på det, men det är klart en bidragande orsak. Jag känner min kropp väldigt väl vid det här laget och jag vet att jag faktiskt går upp i vikt av att hoppa över måltider osv. Men jag måste skärpa mig en gång för alla och planera min mat bättre och motionera mera. Jag har nu ikväll gått 8 km och jag ska försöka fortsätta med det. Jag lovar mig själv att ta hand om mig själv bättre från och med nu!

Jag har ju läst mkt om PCOS det sista halvåret och många symtom stämmer in på mig främst oönskad hårväxt lite här & var, svår acne (som tur har jag de mesta i hårbotten så att det syns inte jätte mkt), väldigt lätt att gå upp i vikt och jag har symtom som stämmer in på insulin resistens.

Eftersom jag inte har fått min hundra procentiga diagnos så funderar jag mkt och har mkt frågor. Jag vet att mitt största problem är min vikt, jag måste gå ner i vikt. Har lagt om kosten & börjat med promenader igen men frågan är om jag inte behöver hjälp. Undra om man kan få det? Vart man vänder sig? För gynekologen struntar väl i det där så då får msn nog vända sig någon annanstans kanske? Nån som har några erfarenheter?

Var uppe till kl 2 inatt och satt med översättningsarbetet, så går det när man gör allt i sista stund!

Iaf upp kl 7 då sotaren skulle komma kl 8, var tvungen att aska ur pannan & städa upp lite i pannrummet. Sedan fortsatte jag med översättningen och skickade in den och betalade de sista räkningarna. Alltid lika tråkigt, men måste ju göras.

På torsdag är stora dagen D eller då vi ska till privata kliniken och få provsvaren. Är skitnervös, jag hoppas att de har en bra plan för min pcos... Fast jag vet att det inte finns nån mirakelkur, men det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan. Jag hoppas in i det sista att det inte är pcos fast jag vet att det är det!

Gaahh varför lär jag mig aldrig, varför gör jag alltid allt i sista minuten?!? Blir så irriterad på mig själv. Men får sitta med det hela dagen imorgon innan jobbet, det löser sig nog!

Idag har mosters söta N döpts, det var ett fint dop & jag fick äran att bära honom till dopet! Han fick många många fina presenter som jag tror att han kommer att uppskatta när han blir äldre.

Att vara runt barn får mig att känna längtan, längtan att själv få bli förälder. Men jag blir oxå lite ängslig, tänk om det inte går. Försöker dock att vara positiv, försöker gripa tag i positiva saker. Fast vissa kanske man ska låta bli att gripa tag i? Idag inbillade jag mig att läkaren kommer att säga att jag inte har PCOS utan att det endast är sköldkörteln som det är fel på och att det ordnas lätt med medicinering och sedan blir jag frisk. Haha I wish, tror inte riktigt att det kommer vara så enkelt men det får vi veta på torsdag iaf!

Då är man hemma då, vi kom hem igår natt och dagen har gått åt att packa upp, sova, hämta hunden och har även hunnit att jobba en stund med!

Vi har haft en underbar semester, känns nästan som en andra smekmånad :P vi har hittat "tillbaka" till varandra, inte för vi var illa ute men det är lätt att tappa bort varandra i vardagslunket... Men nu är vi lite nykära och lite obekymrade på något sätt. Allt har flutit på så bra, han har skämt bort mig med all shopping & gett mig mitt självförtroende tillbaka.

Under semestern har jag hunnit att läsa lite i boken om PCOS som jag köpte, tycker allt att den är bra! Är inne på vad man ska äta och tänka på och varför och jag känner att de som de säger är rätt. Maken ska få läsa det kapitlet så att han kan förstå hur viktigt det är att jag håller mig till mat med lågt GI. Tillsammans ska vi bekämpa det här & skapa vårt kärleks barn! <3

Imorgon är det släktmiddag, svärmor blir 70 år & det ska självklart firas! Själv är jag orolig för de frågor som man kommer få om barn, min mans svägerska är inte den skarpaste kniven i lådan om man säger som så, hon kommer till 99% säga nåt. Vi har varit gifta i snart 2 år & det är på tiden... Tja om det nu vore så lätt som alla tror. Sa till maken att om hon säger något om barn så vill jag säga att vi inte ska ha några. Jag känner inte att jag vill sitta & förklara mig för henne. Vill inte att hon ska ha nåt med vår kamp att göra! Märks det att jag inte gillar henne? ;)

När man är ofrivilligt barnlös är som många vet att få frågan: När ska ni skaffa barn då?

Det märks att svärmor vill ha barnbarn, hon visade mig igår babykläder som hon köpt på rea som hon sparade att ge i present när någon får barn. Jag vet att hon inte enbart menar mig men orden träffade ändå rätt so. En pil rakt i hjärtat! Hon vet att vi försöker & att vi har varit i kontakt med läkare men ändå så gör hon så här. Klart hon har fyra barn så är kanske inte lätt att sätta sig in i vår situation. Även våra gamla vänner frågar om nyheter och det märks att det gäller barnbriten när de frågar. Jag fick tårar i ögonen ett par ggr igår men lyckades att hålla mig. Jag låter maken svara. Vaknade till en fin morgon, nu ska vi snart ner på stan och shoppa lite :)