Ja det är precis så glamoröst som det låter, tidigare har jag haft ont av ganska mkt foglossning men då jag varit hemma i två veckor nu så har det blivit mkt bättre. Dock har jag haft ont i den högra sidan av underlivet när jag legat i sängen, speciellt när jag vänt mig om. Igår blev det värre och plötsligt gör det ont även när jag går och sitter. Den smärtan plus vad jag tror är ischias smärta på samma sida är inte kul. Lekte lite för mkt på golvet med min systerson igår tror jag, men vem kan motstå denna goding på ett år! Så himla mysig är han! Åh vad jag längtar till vårt knyte är här! Jag kan ta all smärta i världen bara jag får mitt lilla knyte!

Men åter till smärtan, har försökt känna inuti slidan men kan inte hitta någon öm punkt. Det gör mig lite förvirrad. Kan det vara ett vaginalt åderbråck ändå? Eller är det ett åderbråck som sitter nästan i ljumsken? Jag funderar faktiskt att ringa till mvc och få det undersökt. Är lite orolig att det blir värre när jag går tillbaka till jobbet på måndag, eller om det är farligt att flyga om det nu är ett åderbråck? Vi flyger ju till svärföräldrarna på onsdag. Imorgon går jag in i v 19 (18+0), det är inte klokt att vi börjar närma oss halvvägs! Som vi har längtat, och vi som nästan hade gett upp hoppet.

Nåja jag får väl ta och ringa till mvc nu.

Jag tycker att det är otroligt påfrestande när jag inte kan påverka min livs situation, eller klart jag kan säga upp mig från jobbet men hur ska vi då klara den ekonomiska biten? Jag riktigt vantrivs på jobbet och jag vet varför, jag och min chefs personlighet och ledarstil går inte ihop. Mår otroligt dåligt efter hans utskällningar och då han skrikit åt mig. Vi har dragit igång bollen med facket, men det går otroligt segt... Ge honom sparken igår känner jag men det funkar inte riktigt så. Just nu gör sig livet uppmärksammat i form av att det är jobbigt och inte vill som jag vill, även om jag är sjukskriven och försöker gömma mig under täcket så gör det sig ständigt påminnt. För jag vet att på måndag måste jag gå tillbaka, tillbaka och möta karln med den där hemska attityden. Det är det sista jag vill just nu. Jag har börjat sova om nätterna och kunnat släppa jobbet men hur blir det när man börjar jobba igen? Jag har iaf bestämt mig att jag inte tänker ta skit från honom mer, tänker säga till honom då han går för långt... Men frågan är hur han reagerar då? Ja det får framtiden utvisa, men jag känner mig rädd för hur det kommer att bli!

Magen växer iaf, även om jag tycker att det går långsamt. Är i v 18 (17+3) idag, börjar sakta men säkert närma mig halvvägs! Känns helt underbart & fantastiskt! Snart är det dags att börja tänka på och oroa sig för förlossningen, som jag hittills inte ens vågat tänka på. Försöker intala mig själv att kvinnor i alla tider har klarat det och då borde väl jag med klara det! Nåja det där ordnar sig! Gud vad jag längtar till UL den 24 oktober då man får se det lill* knytet igen :)

Det är skit med jobbet, jag orkar inte gå in på det men det är skit alltihop. Är sjukskriven till och med den 10 oktober. Har sömnproblem plus att aptiten försvunnit helt. Är jätte orolig hur allt det här påverkar fostret. Jag är livrädd att det ska skita sig med graviditeten på grund av den här skiten. Jag önskar att jag kunde säga upp mig men vi behöver pengarna.

Vad hände med att det här skulle vara den lyckligaste tiden i våra liv? Jag vill bara ligga i soffan och gråta!

Har fått sova något mer i natt, men jobbet poppar upp i huvudet emellanåt likt flugsvampar i skogen! Men jag försöker att lyssna på läkarens råd, att i första hand tänka på magen, sen min familj och sist jobbet! När jobbtankarna kommer så försöker jag trycka hål på dem med en nål! Det fungerade ganska bra igår kväll faktiskt! Älsklingen och jag degade framför TVn hela kvällen, var skönt att inte behöva tänka!

Vaknade dock med huvudvärk! Är det spänningen som har släppt kanske? Idag ska jag försöka städa lite i vårt stökrum!

Har svårt att somna, tänker bara på jobb och om jag väl somnar så vaknar jag efter ett par timmar. Sen snurrar jobbet i huvudet igen. Med två sjukskrivna och ingen vikarie så hamnar allt på mig, jag jobbar för 275% på en heltid... Jag är superstressad på jobbet... Har ingen matlust alls och när jag är hemma sitter jag helt apatisk i soffan. Orkar inte göra någonting, inte laga mat eller ta hand om disken. Har ingen ork alls. Igår fick jag nog och gick hem från jobbet. Jag är extremt orolig för hur denna konstanta stress påverkar bebisen i magen! Nu sitter jag och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp så att jag kan få komma och träffa en läkare! Jag måste försöka få koppla av lite och få tänka på mig själv! Jag behöver tid hemma... Tid att vila och glädjas över vad som komma skall! Är så otroligt arg på att chefen inte lyssnat, två ggr har jag meddelat honom om att jag inte mår bra att det är för stressigt och ändå trycker han på mig mer jobb. Jag har oxå bett honom att sätta in en vikarie men inget händer.

Nu ringde vårdcentralen så jag fick en tid till kl 14. Så nu ska jag försöka sova igen ett par timmar.

Antar att när man är överviktig som jag så tar det längre tid men jag längtar efter att det ska synas! Man vill visa hela världen att man väntar en liten, att det äntligen är vår tur.

Idag går jag in i v 16 (15+0) och jag mår oförskämt bra nu, visst om det varit mkt på jobbet så är jag trött och öm som attan men i övrigt så är det rätt bra. Eller jag har ju haft lite huvudvärk, men på tisdag ska jag till en specialist läkare så tänkte fråga honom/henne om det kan vara järnbrist. Läkarbesöket är standard för de som har BMI över 40 men jag har ju bara gått ner i vikt så har BMI under 40 nu. Men eftersom jag fick välja om jag ville gå på besöket eller inte så tänkte jag att det var bättre att gå dit.

Nu blir det snart lite jobb igen innan det är dax för helg :)

Nu har min kollega varit sjukskriven i snart tre veckor. Inte en enda gång under den tiden har min chef frågat vad vi behöver göra i hennes ställe eller frågat mig hur jag har det. Han bara antar att jag gör allt, att jag hinner allt. Dum nog har jag kämpat på och varit duktig och skött allt så gott jag har kunnat. Men igår berättade jag för honom att jag är gravid och att jag inte klarar att hålla detta tempot längre att jag måste ta det lugnare och tänka på mitt ofödda barn. Han hade typ ingen förståelse, inte för jag är förvånad direkt! Han är nog den sämsta chef jag någonsin har haft! Kan ingenting om hur man hanterar personal frågor eller om hur man behandlar sin personal.

Stressen i huset har gjort att ytterligare en kollega blivit sjukskriven. Men jag tänker inte ta på mig dennes jobb också utan jag kommer kräva att de tar in en vikarie! Jag tänker inte riskera nåt, vi som haft så svårt att bli gravida. Denna konstanta stress är inte värt det, inget är viktigare än graviditeten för mig! Tur att månaden snart är slut och att jag snart bara jobbar halvtid! Längtar efter att få vara deltids arbetslös!

Jag har i vanliga fall inga problem att det är stressigt på jobbet, men nu känner jag mig orolig för jag tror inte att det är bra att stressa så med en liten i magen. Jag har sett fram emot att få trappa ner och bara jobba halvtid from 1 oktober. Men vet inte vad min chef håller på med riktigt, för jag har inte fått veta mina nya arbetstider & han har inte informerat mina kollegor om det nya läget. Det gör mig också en aning stressad. Jag bestämde ju detta för att jag tänkte på mig och bebisen men det vet ju inte min chef ifs. Kanske borde berätta för honom iaf? Fast jag kan tycka att det är liite tidigt! Hmm jag vet inte hur jag ska göra riktigt! :( ska iaf skicka honom mitt förslag på arbetstider imorgon, då kanske polletten trillar ner. Tyvärr tror jag inte att han heller inser att jag inte kommer ha tid att göra allt som jag gör nu på en heltid... Men jag får väl tala om det för honom! Nej nu ska jag inte tänka mer på jobbet och gå och laga mat istället!