I går åkte min syster J och jag för att hälsa på vår lillasyster T som fick sin galla bortopererad i veckan. Mamma var redan där då T inte kan lyfta den lille efter operationen o då hennes sambo inte kunde vara ledig från jobbet. Gårdagen bestog av en massa bus o mys med den lille, han växer så det knakar och är underbar. Det värker inte i mig längre när jag ser honom utan jag känner bara stor kärlek till min systerson! Min andra syster J har nog oxå börjat tänka på barn för hon pratade lite om det. Jag är ju äldst så känns inte super kul men självklart skulle jag vara glad för hennes skull.

Nog om det, på kvällen spelade Cluedo och sedan kortspel och skrattade så tårarna sprutade! Det var så himla roligt och mysigt! Trots att jag inte fick många timmar sömn så känner jag mig lite uppladdad igen, jag behövde verkligen alla de där skratten <3

Jag tror att jag har gått ner mig i någon typ av depression, som förmodligen har pågått en tid utan att jag har tänkt på det.

Så här i efterhand så börjar jag förstå varför jag dragit mig undan från vänner och familj och grävt ner mig i jobb. Jag umgås väldigt lite alls, jag känner att jag inte orkar det, har inte fattat varför dock. Kan vara så att jag skäms, skäms för att jag är oduglig - tror att mitt undermedvetna tror att folk tycker att man inte är värd någonting då man inte kan bli gravid. Samtidigt så kan det vara för att man ska slippa frågan "när ska ni skaffa barn då?" från bekanta eller "hur går det, händer det något i processen?" från de som vet.

Jag önskar ibland att jag kunde låsa in mig helt och att jag aldrig behövde gå ut men jag ska ju inte känna så. Jag är ju någorlunda social i vanliga fall.

Grejen är att jag måste gå ner i vikt innan jag kan få hormon behandling och tyvärr känns det steget som en stor jävla stenvägg som jag inte kan ta mig över, under eller runt. Snälla döm mig inte genom att tänka "men om hon nu så gärna vill ha barn så är det väl bara att ta tag i det hela - sluta gnäll!" Jag har sagt just det där till mig själv säkert en miljon ggr men jag får inte in det i huvudet! Istället känner jag panik, panik för att den biologiska klockan tickar på och tiden rinner iväg. Sanningen är det att jag har blivit helt paralyserad och går runt som en zombie utan att lyckas ta tag i mitt problem. Det i sin tur gör mig nog ännu mer panikslagen då jag känner mig maktlös över mig situation.

Ska verkligen försöka ta mig i kragen och försöka gå ner i vikt. Har läst om de med PCOS som följt LCHF och gått ner i vikt. Tänkte försöka köra ett mellanting mellan GI & LCHF. Har nån några egna erfarenheter om viktnedgång och PCOS så vill jag gärna höra mer!

Ja veckorna bara flyger fram och jag får inte det som jag vill gjort. Hela tiden är det andra saker som kommer emellan. Hinner inte med mig själv. Nåväl möte på måndag, ska äntligen lämna över projektet till den nya projektledaren! Härligt härligt! Sen har jag "bara" ett jobb och kan förhoppningsvis fokusera på träning och viktnedgång!

Jahopp där kom mensen, eller så tänkte jag tidigare ikväll när den kommit.

Det är rätt konstigt att man varje gång hoppas, fast att man vet att chansen är mycket liten så hoppas man ändå in i det sista att man kanske är gravid den här gången. Med min helt oregelbundna menscykel så är det iof inte så lätt att veta när den kommer eller när den borde komma, har nu en genomsnittlig menscykel på 61 dagar. Dvs det har blivit värre de senaste 4 månaderna. Är väl all stress i höstas som satt sina spår. Tur att jag lovat mig själv att vara snällare mot mig själv i år, 2014 ska bli ett stressfritt år. Jag ska försöka att tänka på mig själv i första hand, säga nej mer och förhoppningsvis en gång för alla försöka ta tag i mitt viktproblem.

Jag har läst att man med PCOS ska undvika snabba kolhydrater, är det någon som någon erfarenhet? Jag tar tacksamt emot alla tips!

Jag är 31 år & gift med en underbar man. Dock börjar jag känna att jag väntade för länge med att försöka skaffa barn, det känns som om en kamp mot min biologiska klocka. Vilket iof är lite komiskt eftersom jag verkar sakna en sådan. Jag har inte fått en 100% diagnos ännu men förmodligen har jag PCOS och jag har förmodligen haft det i hela mitt liv sa läkaren. Det finns hopp sägs det men jag kan inte låta bli att känna mig tom och framförallt värdelös som kvinna.

Kvinnan är skapt för att föda barn, så om jag inte klarar det så innebär det att jag är trasig. Jag vet väl att det inte är så men kan inte hjälpa att det känns så. Kan även känna att jag lurat min man, men han klandrar inte mig. Det är snarare jag som klandrar mig själv.

Det har gått någon månad sedan jag var på mottagningen, fick vänta länge innan mensen kom så jag kunde lämna blodprov. Sen lyckas de göra fel så måste gå tillbaka. Men har inte stressat med det, känner mig bara tom. Har grävt ner mig i jobb för att sluta tänka på det! Men vet inte hur många fler "ska inte ni skaffa barn snart?" Kommentarer jag kan ta innan jag bryter ihop. Att alla människor i min närhet tror att det är så enkelt krossar mig. En kompis som jag berättade för om vårt problem förde dessutom det vidare. Jag blev så grymt besviken! Jag vill inte att någon annan än de som jag själv berättar för ska veta men det blev inte så. Min man blev rasande för att jag berättat för någon då det är otroligt privat.

Sen skulle jag ju kunna förbättra min situation, jag väger för mkt för att få hormonbehandling. Måste gå ner i vikt, men det är lättare sagt än gjort. Jag vet inte hur jag ska lyckas? Jag vill ju men ändå går det åt skogen. Känner att pressen är för stor från alla håll just nu! Är det kanske det som gör mig tom? Jag är just nu trött på allt & alla & vill gå i ide!