Jag har inte tänkt så mkt på att vi är ofrivilligt barnlösa på sistone, jag orkar inte med känslorna. Det gör för ont, bättre att skjuta bort tankarna och fokusera på annat istället! Fyller dagarna med jobb och när man kommer hem blir det mkt tv. Allt för att hålla tankarna borta från det jobbiga.

På fredag ska maken lämna in nytt sperma prov, jag hoppas innerligt att de hade blivit något fel när de fick provet förra gången och att allt nu ser bra ut! Då skulle vår lycka vara total! Att "bara" behöva gå ner 20 kg istället för 30 innan man kan komma igång skulle kännas fantastiskt och genomförbart på ganska kort tid! Jag håller tummarna samtidigt som jag är pessimistisk och inser att risken att andra provet blir som det första är rätt stor... Nåja vi får se, tiden utvisar snart hur det ligger till... Tänk om det bara är mig det är fel på! Då skulle vi vara närmare drömmen om ett barn! Vi längtar efter ett litet knyte att älska!