Försöker vara positiv och tänka att det kommer att gå så småningom. Har iaf hittat det rätta tänket gällande mat & motion, det har jag delvis min bästa vän att tacka för! Vi hade en insats på wordfeud att den som förlorade skulle vara tvungen att ut och gå 8 km per dag i 7 dagar i sträck. Jag förlorade och idag är 5:e dagen och jag känner mig redan lättare och smidigare i kroppen! :) När jag motionerar så går det även lättare att äta rätt, så känner att jag fått en mkt god start. Sen har jag ju hela tiden i bakhuvudet att jag måste gå ner i vikt för att få ivf. Så ja jag har inget val men det känns ändå okej, jag mår ju inte bra av att vara så stor.

Dock går känslorna i berg- och dalbana, ena stunden är man stark och hård medans man i nästa är helt förkrossad. Jag vet inte vad vi har gjort för att förtjäna den här situationen, livet kan vara så orättvist ibland. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva uppleva ofrivillig barnlöshet. Tyvärr är det inte så! Kan hålla mig stark så länge ingen ställer den direkta frågan: "när ska ni skaffa barn?" Bröt ihop totalt när min moster frågade, kunde inte hålla tårarna inne. Jag är moster till världens mysigaste bäbis, att höra honom skratta är det finaste som finns <3 det är klart att jag oxå vill uppleva det, att få ett litet knyte som kallar en mamma. Så när man då får en sån direkt fråga så är det inte lätt att vara stark. Måste jobba på det, för jag vill inte att alla ska veta - iaf inte nu... Kanske längre fram i processen, men idag orkar jag inte med att alla ska veta.