Känner att jag måste hålla skenet uppe för omvärlden och min make. Jag vet hur dålig kvinna jag känner mig då jag inte har nån ägglossning, hur känner sig då han? Min älskade är inte så bra på att prata om känslor och håller det mesta inom sig. Jag har försökt få honom att prata om sina känslor men han vill inte, jag tror inte att det blir bättre av att jag tvingar honom. Försöker istället visa min kärlek tydligare, mitt sätt att förklara att det här inte ändrar min kärlek till honom. Jag har själv kännt mig som en väldigt dålig kvinna och vill inte att han ska känna så.

Bröt ihop idag hos mamma & pappa. Mamma frågade igen hur det hade gått, jag sa att det inte var rätt tillfälle. Men hon instisterade, så jag bröt ihop och berättade. Älskade lilla mamma sa bara att annars får ni väl adoptera. Min mamma kan låta hård och det är hon oxå men hon menar väl och hon försökte nog lätta upp stämningen lite. Efter att jag pratade med henne så har jag knappt kunnat sluta gråta. Ringde upp minsta syrran och berättade, grät så mkt att jag knappt fick luft.

Vill inte gråta hemma för jag vill inte att han ska känna sig ännu mer nertryckt. Tur att man har bil! Så for nån nämner barn eller graviditet så hajar jag till för smärtan går rakt in i hjärtat, man blir påminnd om att man själv kanske aldrig kommer att få ett litet knyte som kallar en för mamma. Nu ska jag snyfta färdigt innan jag kör hem!

Alla har sina bekymmer, en del är stora, en del är små sen finns det de som har dem med socker på...
Men jag är ganska säker att mina har salt på för det svider i hjärtat!