Ibland kommer bara de negativa tankarna över en och man kan inte stå emot.

Min älskade lillasyster fick i oktober en underbar son, som jag älskar otroligt mkt. Min kära svärmor har börjat köpa en massa babykläder på rea där de bor och så har hon skickat dem till mig så att jag ska ge dem till min syster. Det har väl kommit 6-7 paket på senaste tiden, vilket är väldigt gulligt av henne och omtänksamt. Men så sa min mamma härromdagen att min svärmor säkert vill ha barnbarn. Mamma vet om att vi är under utredning och så men i min familj pratar man inte om sånt eller om känslor så jag bara skuffade undan kommentaren. Ja de vill väl båda två ha barnbarn, men det är ju inte bara att skaffa barn. Nu ikväll kom känslan av panik över mig - tänk om vi inte lyckas bli gravida? Tårarna bara rinner ner för kinderna. Jag vet att det finns andra alternativ att gå igenom men om de inte skulle funka så jag vet att min man inte vill adoptera. Vi pratade om det härromdagen om det skulle gå så långt så blir det inga barn. Han är rädd för att barnet någon gång vill leta upp sina riktiga föräldrar verkar det som.

Så om det blir så får vi väl skaffa fler hundar? :(

Nej nu ska jag ta o gråta färdigt och sedan lägga mig.

Då var det hans tur att lämna in sitt bidrag i proverna i barnlöshetsutredningen. Eller han har kunnat lämna sedan någon månad tillbaka men vi har inte brådskat då mina prover inte varit klara. Man kan bara lämna in prov vardagar fram till kl 12 och det ska max vara 1 timme gammalt. Vi har 40 min att köra till sjukhuset så känns ändå rätt stressande!

Så man får ju typ stå och vänta med jackan på medans han, ja ni vet, kan ju inte kännas så kul för honom heller. Men men lika bra att få veta allt med en gång även om jag redan vet att det är mig som det är fel på! Nej ska palla mig upp ur sängen nu och göra mig iordning så att vi kommer igång :)